Jahapp, den bilsjuke skulle på ökensafari. Jag som inte ens kan läsa en rubrik i en dagstidning om någon annan kör utan att bli likblek och illamående. Jag som inte kan åka barnens berg-och-dal-bana utan att tappa koordinaterna och vingla av vagnen när färden är slut. Jag som inte kunde åka flygbåten mellan Malmö och Köpenhamn på den tiden de fanns, utan att krampaktigt hålla mig i stolen och hyperventilera.
Linda mejlade arrangören och påpekade att två i sällskapet var åksjuka, ”Var detta verkligen en bra aktivitet? ”Ingen fara, det går lugnt till och de kan sitta fram.” Jag kan med facit i hand säga att den som mejlade det svaret inte känner sin produkt. För det första fanns bara en plats fram. Vi var två åksjuka som hade laddat med två Postafen, åksjuketabletter, var i god tid innan. Christine var generös och lät mig ta den främre platsen bredvid den arabiske föraren. Bredvid henne satt ett par från Ryssland och längst bak trängdes Linda och Anna.
Vi körde i en timme, först längs en sexfilig motorväg i riktning mot Abu Dhabi för att komma till öknen. Vår chaufför pratade engelska, hade humor och var en bra förare. Vid uppsamlingsplatsen där öknen tog sin början, mötte vi upp sex-sju andra jeepar med nyfikna turister. Man åker alltid i någorlunda ordnad grupp om något skulle inträffa.
Den fyrhjulsdrivna Toyotan från Alpha Tours fick jobba hårt. Vår förare var ledaren för gruppen. Leende förklarade han för mig att han föredrog att köra ”off-pist” dvs. där inga fordon kört tidigare och lämnat spår i sanden. Han gasade uppför sanddynorna som tornade upp sig framför oss som bruna väggar och väl på krönet avgjorde han om vi skulle susa nedåt eller vända åt sidan. Bilen gled, kanade, sanden yrde upp på rutorna och jag trodde att min sista stund var kommen. Vid sju-åtta tillfällen trodde vi alla att bilen skulle välta och rulla ner för backen men i sista stund lyckades vår förare undvika en volt. Strax innan lägret som var vårt mål, stannade han för att visa solnedgången. Då hade vi kanat runt i sanden upp och ner i 45 minuter. Solen sjönk snabbt och det blev mörkt. Några minuter senare var vi framme vid ett läger, en inhägnad i öknen som liknade en boskapsfålla med väggar och några strålkastare.
En i vår bil som inte tagit åksjuketabletter, fick träffa både sin frukost och lunch igen precis när vi kom fram. Hej maten!
Utanför lägret låg fyra kameler i sanden dit förtjusta turister begav sig direkt. En arabisk man kom med en jaktfalk på armen, innan man visste ordet av satt fågeln på mig och araben ville ha 10 dirham (ca 20 kr) för besöket. Kan ju säga att bilderna som togs kommer knappast upp i bokhyllan för hur snygg kände man sig efter resan? Tom läppglanset var ju åksjukt.
Innanför inhägnaden låg mattor längs de flätade palmbladsväggarna tillsammans med kuddar och låga bord. Vid en vägg såldes vykort och glasflaskor, vid en annan röktes det vattenpipa och vid en tredje satt en kvinna och målade händer med en tub henna. Man fick hämta mat och dryck som serverades och lite senare kom en magdansös och bjöd på underhållning. Tänk grisfest fast på arabiska.
Skulle jag rekommendera den här utflykten? Nej, inte med tanke på själva åkturen men tycker man om utmaningar, fart och fläkt, varför inte? Maten var god och människorna som arbetade i inhägnaden var alla artiga och trevliga. Vi lämnade vårt hotell vid 15-tiden och var tillbaka vid 21.30. Man skulle kunna tro att vi gick upp på rummet och kollapsade. Det var på listan, tro mig. Men vikingar som vi är, ville vi ändå passa på att utnyttja tiden i Dubai. En dusch senare och vi satt i taxin på väg till Buddha Bar. Skön musik, härlig atmosfär, långt barhäng och goda drinkar. Det blev en lång natt. Hade ju trots allt överlevt öknen …
// Madeleine
